better
pixels
plain
colored
backwards
dada
scramble
morse
index
 
records
 
 

,;;--""""---;;:<
ie,<*60cc*+<"-;-
eoi08@P$*oi*+<.<
I@i*$HeeW66:ec. 
1#*P.,o.:PIc*+: 
"c-. i< ., i ;iI
-*,-+<:,,,,,;,,+




I6666666666666666666666666666666666666666666666666
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<**+<<+<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<"<<<<<"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<o11i<o*<<c<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<<;-"-     ;:"<<"<"--<<<<"<<<.     <""<<<
"<<<<<<<<<<""-  :,; :-"<<" .    ""<"<,    . ,<"<<<
"<<<<<<<<<<,;; ,.-;,--""" ,;--, .<<<<<:---"-"<"<<<
"<<<<<<<<<<"""". .:""""<<"-";"-,"""<<<""--"-<""<<<
"<<<<<<<<<<"""". ::"""<""<<""-,""<""<"<-"---"""<<<
"<<<<<<<<<<:... :-::;;""<<;-----<<"<<,;;-"-..;"<<<
"<<<<<<<<<<.:,   .. :.:"""<<<<<"<<<<. ,.;;:.-,,<<<
"<<<<<<<<<<"<<"<"<<<<<"""<"<<<<<""""<""""""""""<<<
"<<<<<<<<<<"""- .  ,"""<<<:     <<<<<<<     """<<<
"<<<<<<<<<<""" :--. -;-""- ;,.   <<""" -"-, """<<<
"<<<<<<<<<<-"".;,-,:""""<<"-,;:,-<""<<"----,"""<<<
"<<<<<<<<<<-"":--;:;"""<<"-",:-,-<<<<<<<--""<""<<<
"<<<<<<<<<<-";. ,. """"<""--;,-;<<<<<<<<---;<""<<<
"<<<<<<<<<<":        ;"<<""";,;:"<<""<""",-""""<<<
"<<<<<<<<<<;: ::.   :..<<--"-"--,--"<"<<""""<<"<<<
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
"<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<


v/a "RELAY : Archive 2007 - 2008" the manual 2008


reviews:
olewnick.blogspot.com
soundofmusic.nu



olewnick.blogspot.com review:

It's been a strong year thus far and here's yet another very fine release, a collection of ten improvisations from various permutations of the musicians involved with the Manual label and invited guests. Ryu Hankil seems to have shown very good judgment in culling these tracks from what I imagine to have been a substantial volume of work; almost every track is at least strong, often very compelling. The sole exception perhaps not very surprisingly, is a trio with Choi Joonying, Jin Sangtae and Mats Gustafsson. The latter is all too often intent on muscling his way through, something he's extremely adept at in other contexts but ill serves him here. It's not terrible, but when compared with, for example, the trio of Choi, Hong Bulki and Kai Fagaschinski, it's fairly clear which reed player has the deeper understanding of this area of music.

Most tracks are in this guest/residents format. Listeners familiar with the fine, fine work of the Manual, Balloon & Needle, etc. crew will have a good idea of the general territory covered here--rough-edged electronics of the open circuit kind, usually on the quiet side but with the odd explosion, etc., but there's more than ample variation to be heard. It's not "new" in that sense, just very accomplished. Other guests include Toshi Nakamura (a deliciously bumptious duo with Park Seungjun), Klaus Filip, dieb 13, Iida Katsuaki, Noid, and both Takus. Joe foster is also present in both a trio and as half of English with Bonnie Jones (an excellent cut).

Writing about it in detail is something of a fool's errand. I'll say that my favorite track may have been the trio of Choi Joonyang, dieb13 and Joe Foster if only for the fact (guess, I suppose) that dieb13 inserts a dose of viscosity into a textural area that tends toward the crackling and prickly; makes for an especially dense and piquant stew. (Though I think Filip does that a bit as well). The last piece brings together ten musicians and--of course since it's a Sugimoto composition
--is by far the quietest in the collection. More external sounds than musicianship here. I'm probably more of a fan of this aspect of Taku than many, but I found it quite successful.

A mandatory pick-up for those at all interested in this neck of the woods.
-- brian olewnick

back to top


soundofmusic.nu review:

I minne efter Nyaperspektiv sitter Ryu Hankil högt upp. Den koreanska improscenen är milt sagt okänd. Inte heller konstigt, eftersom den är mycket ung. Som etnocentrisk västerlänning tänker jag mig annars att närheten till Japan skall ha haft betydelse. Det har det kanske, men först nyligen. Och dessutom är ett par av de viktiga pionjärerna amerikaner, nämligen Joe Foster och Bonnie Jones, verksamma i landet. Jag är inte människa att skriva den nya koreanska improns historia. De enda spåren i min skivsamling är några album av Hong Chulki och Choi Joonyong. De förbluffade mig med skrapiga undersökande intensitet. Och uttalade do-it-yourself-attityd. Det fanns ett slags minimalismens punkattityd.

I Västerås var det synd att Ryu Hankils framträdande var på en scen, där de små urverk han petade i inte gick att se. Enbart att höra. Samma här förstås, där vi möter honom igen tillsammans med Choi Joonyong, Joe Foster, Hong Chulki, Iida Katsuaki och några andra. Det går att koncentrera sig på hans små mikroljud. Och jag längtar efter en musik-DVD med honom.

På detta dubbelalbum får vi nosa på en handfull strålande koreanska improvisatörer. Det är mycket pillande i elektronik. Men, om det går att formulera en egenhet för scenen, så är det att ständigt hamna bredvid, jobba på baksidan, samla på tillfälliga småljud. English, dvs Joe Foster och Bonnie Jones, är ju typiska. När man lyssnar på denna duo är det som om ingen av dem behärskar sina instrument, vilka det nu kan vara (det hörs inte), men ändå skapar en musik som är tät, överrumplande och skärande.

Det intressanta med denna antologi är hur gästspelarna ger den koreanska musiken konturer. Och även hur dessa inbjudna improvisatörer då och då står ganska öppet frågande i musiken. Deras vanliga inkörsspår slutar ibland i tvärstopp. Som när Mats Gustafsson möter Choi Joonyong och Jin Sangtae. Elektroniken knastrar förstrött undrande, Mats tar sats, och inte förrän han överger sitt spår börjar det knastra ettrigare runt honom. Säkerhet räknas inte. Och plötsligt sprids alla deras ljud som askan över en äng. Jag tycker mycket om denna version av Gustafsson. Samma upplevelse måste klarinettisten Kai Fagaschinski haft i mötet med Choi Joonyong och Hong Chulki. Koreanerna andas sin musik runt honom och skapar ljud som totalt måste befinna sig i bakgrunden \u2013 utan förgrund. Berlinaren lägger ut ödsliga obrutna spår, som siktar långt, långt bort. Det är mycket egendomlig och fängslande musik.

Mer kongruent förefaller japanske Toshimaru Nakamura vara med Park Seungjun. Väl valda ljudsjok föses framåt. Subtiliteten är förstås långt driven, varje liten höjning och blurrande raspande ton rycker tag i mig. Här modelleras de förbisedda ljuden till en ganska vacker abstraktion.

Österrikiska dieb13 bjuds in på sjusärdeles ljudresa av Joe Foster och Choi Joonyong. Hans dj-attityd smulas sönder och de rör sig långsamt framåt med en bultande puls. Magiskt. Som sagt ett fängslande axplock ur en av de yngsta improscenerna. Hur den egentligen ser ut, det återstår att ta reda på och beskriva

-- Thomas Millroth

back to top